Album / Artikel / Recensioner

Recension: St. Vincent – St. Vincent

st.vincent

St. Vincent – St. Vincent Loma Vista/Republic SpotifyFacebookTwitter

Annie Erin Clark, mer känd under artistnamnet St. Vincent, har efter ett lyckat samarbete med David Byrne åter satt fokus på solokarriären. Tre utstickande singlar, bland annat briljanta Birth in Reverse,  följdes i måndags upp med det självbetitlade fjärde albumet. 

St. Vincent har från första singeln haft ett eget sound, hon har blandat den sprödaste popen med överdistade gitarrer som endast haft basen uppskruvad. Hennes musik har ofta känts utomjordisk och spännande, men tyvärr utan att riktigt lyfta. 2014 får hon det att lyfta. Med detta album blir den potential en tydligt kan se i tidigare album till verklighet, och det låter fantastiskt.

Att självbetitla sitt fjärde album kan tyckas lite konstigt, faktum är att det passar perfekt. Något av det svåraste som musiker sägs vara att låta som sig själv och det är egentligen först här Clark lyckas med detta fullt ut. Detta fjärde album låter precis som jag föreställer mig att hon vill låta. Känslan av att hon inte låtit någon begränsa henne eller säga åt henne vad hon ska göra genomsyrar albumet från start till mål. Just därför fungerar det utmärkt att döpa detta album till just St. Vincent.

Clark sätter nivån högt redan i inledande Rattlesnake, där hennes spröda men självsäkra röst balanserar upp alla psykadeliska gitarrmelodier och oväntade rytmändringar. Efter första låten kan en vara säker på att hon tagit nästa musikaliska steg med detta album. Hon fortsätter på samma spår med singeln Birth In Reverse för att sedan lugna ner det under tredje spåret, Prince Johnny. Balansen blir perfekt och det passar perfekt när det som låtit som en vanlig popballad helt plötsligt bryts av med hårda, mörka psykadeliska gitarrslingor.

Under resten av albumet fortsätter hon att variera och överraska på ett naturligt sätt men med samma grund i rytmerna och oräkneliga plötsliga vändningar. Om det inte vore för något tråkiga och inte lika nyskapande låtar som I Prefer Your Love och Psycopath, som mest känns som utfyllnad skulle Clark vara nära en fullpoängare. Bowie-liknande sistaspåret Severed Crossed Fingers är en perfekt avslutning och ger ett bestämt avslut samtidigt som den uppmanar en att drömma sig vidare, bort till den planet, där Clark skapar sin musik.

Betyg: 6/7

Advertisements

Kommentera

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s