Artikel / Konserter / Recensioner

Recension: Les Big Byrd – Cantina Real 16/5-2014

lbblive

Les Big Byrd. Källare.

Egentligen skulle denna recension kunna sluta där, och alla som lyssnat på den strålande debuten They Worshipped Cats skulle förstå precis hur spelningen var. För er som inte hört albumet rekommenderar jag först och främst att ni lyssnar på det, sen ska jag väl försöka beskriva spelningen också, på något vis.

Les Big Byrd höll en halvhemlig releasefest i källaren under Cantina Real på Hornstull, och det blev som väntat tidigt smockfullt med folk. Många kom inte in, och fullsatt, även om det för dagen var gratis inträde, är alltid ett gott tecken. På scen, eller ja, den tio centimeter höga upphöjningen i ena hörnet av källaren klev det övertända bandet upp, med Teddybears-sångaren Joakim Åhlund i spetsen. Han var guldfärgad i ansiktet, svartmålad runt ögonen och såg mist sagt obehaglig ut i sina långa polisonger, en utstyrsel som passar Les Big Byrds utsvävande psykadeliska pop alldeles utmärkt.

Bandet hälsar oss välkomna, bränner av ett par låtar och publiken gungar med lättsamt och intresserat. De lyckas, till min förvåning, återskapa soundet från albumet, med alla dess icke livevänliga ljud mycket bättre än jag trodde skulle vara möjligt. Åhlund använder sin crybaby(wah-wah-pedal) som konstant, ofta också mer som ett rytmintsrument, vilket skapar trollbindande svävande gitarrmattor som ger en nära på utomjordisk känsla. Publiken dras med mer och mer, bandet briljerar musikaliskt under den perfekta öppningslåten från albumet, Indus Waves och det är, precis som på albumet, de instrumentala delarna imponerar mest och sakta men säkert vaggas in publiken i trans.

Med källarmått mätt är ändå spelningen relativt städad, mycket kanske tack vare den till stora delar något äldre publiken men till slut slår det över. Ingen kan eller vill stå still längre när de som sista låt smäller igång Back to Bagarmossen, en av årets hittills absolut bästa låtar. På ett par sekunder förvandlas de gungande huvudena och fötterna som stampar i takt till en enda stor, vilt hoppande massa. Med händerna i taket på den överfyllda, genomsvettiga lokalen kastas jag från sida till sida framför scenen, mickstativ flyger runt, ölflaskor krossas när dom tappas och mitt i denna totala eufori dyker micken upp framför munnen och jag vrålar allt vad jag orkar i den medryckande refrängen, helt utan minsta tvivel. En kille med skateboard, troligtvis densamme som glider runt i ett tomt Stockholm iklädd skelettmask i videon till Back to Bagarmossen bankar sin skateboard besinningslöst i taket och livet är i denna stund helt fritt från problem.

Bandet går av men publiken begär enhälligt ett extranummer och får såklart som de vill. Galenskaperna fortsätter under det som endast verkar vara ett långt halvimproviserat instrumentalt jam och publiken älskar det. Nu crowdsurfar både folk ur publiken och Åhlund runt i lokalen, pressade mot taket och känslor som endast kan förklaras med ett okontrollerat skrik får utlopp just på det sättet. När spelningen är över har jag tappat all verklighetsuppfattning och är minst sagt chockad när jag kommer upp ur källarmörkret och klockan knappt är tio. Det är under spelningar som denna som livemusik är som allra bäst. Det enda som drar ner betyget skulle väl vara att löftet om att de “delar ut gratis booze och bärs och grejer” inte hölls, kanske var det helt enkelt för bra för att vara sant.

Betyg: 6/7

 

Advertisements

Kommentera

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s