Artikel / Konserter / Nyheter / Recensioner

Arctic Monkeys med förband – Finsbury Park 24/5-14

amlive

Arctic Monkeys segertåg har ångat på helt ostoppbart. Efter succén på Glastonbury och släppet av tokhyllade femte studioalbumet AM förra hösten, har Sheffieldkvartetten turnerat flitigt i både USA och Europa, och även gjort en avstickare till Australien och Nya Zeeland. Nu var det dags för bandets hittills största egna spelningar, en tvådagarsfest i Londons Finsbury Park inför en total publik på över 80000 personer.

Det avspärrade området vi möts av efter att ha hämtat de otroligt vackra, specialdesignade biljetterna, är stort som en hel festival. Området på Hultsfred där de spelade i fjol framstår som en villatomt i jämförelse. Inte nog med att det är så gigantiskt, det är redan nu relativt tätt med folk och köer till barerna, trots att det fortfarande är tidig eftermiddag. Efter att ha spanat in området, muttrat lite över den ohyggligt gräsliga merchen, köpt ett par blaskiga öl och njutit av festivalkänslan var det snart dags för första förbandet.

Royal Blood
Enormt hypeade duon Royal Blood som med den något udda konstellationen sångare/basist och trummis hade fått äran att inleda kvällen. Efter att bara ha släppt ett fåtal låtar har de av flera ledande tidningar pekats ut som framtida storstjärnor och festivalheadliners. De gjorde sig definitivt förtjänta av all uppståndelse  den här dagen. För att vara så pass orutinerade fyller de den enorma scenen med bravur, ljudet är även det fylligt och bra och de ger verkligen allt, precis som om de 40000 förväntansfulla själarna i publiken var där för deras skull.

Det låter riktigt bra, jag imponeras av Mike Kerrs användning av diverse effektpedaler för att ge basen ett både distat och fylligt ljud. Vissa sjunger entusiastisk med i de släppta låtarnas refränger och det märks att dessa herrar är både målmedvetna och redo för en större publik. Om debutalbumet som väntas komma i augusti håller samma höga klass som till exempel briljanta Little Monster skulle det inte förvåna mig om Royal Blood headlinear de stora festivalerna inom en inte allt för avlägsen framtid.

Setlist:
1. Hole
2. Come On Over
3. Figure It Out
4. Little Monster
5. Loose Change
6. Out of the Black

Betyg: 5/7

Miles Kane
Alex Turners vapendragare och andra hälft av The Last Shadow Puppets ville inte göra sin polare besviken och kom ut på scen laddad som aldrig förr. Det märktes direkt att han planerade att göra sitt yttersta för att värma upp publiken och locka till så mycket allsång som möjligt. Det lyckas han också med. Direkt från första låten, Inhaler har han fångat stora delar av Finsburys regndåsiga publik och han, tillsammans med sitt skickliga band håller oss kvar hela vägen.

Med sina trallvänliga shalalarefränger lyckas han lämna över sången helt till publiken flertalet gånger och ljudnivån från publiken ökar ständigt. Han står också för en fantastisk mash up av Give Up och Sympathy for the Devil där övergångarna känns som musikalisk perfektion och framkallar grova rysningar hos mig. Miles avslutar med publikfavoriten Come Closer och har då hela publiken med sig, folk sjöng fortfarande på refrängen ända fram tills det var ett gäng australiensares tur att ta över. Miles gör det han ska och får igång publiken samtidigt som både han och bandet imponerar instrumentalt.

Betyg: 5/7

Setlist:
1. Inhaler
2. Taking Over
3. Better Than That
4. Give Up (Sympathy for the Devil)
5. Kingcrawler
6. Rearrange
7. Don’t Forget Who You Are
8. Come Closer

Tame Impala
De psykadeliska australiensarna känns redan på förhand något malplacerade i det som fortfarande får räknas som dagsljus och med en relativt nykter och ointresserad publik. De försöker genom olika LSD-effekter på storbildsskärmarna skapa önskad effekt men det vill sig inte riktigt. De enda låtarna som får någorlunda hyfsad respons är Elephant och Feels Like We Only Go Backwards. Annars passar publiken mest på att småprata, köpa mer öl och förbättra sina platser inför Arctic.

Tame Impala gör inte heller några större försök till att själva fånga publiken. De känns precis så nonchalanta som förväntat och spelar bra men det räcker inte idag. Detta gig skulle göra sig fantastiskt inför 2000 stupfulla studenter inomhus vid midnatt men såna är tyvärr inte förutsättningarna denna gång. Inget de själva kan göra något åt men gör att de får nöja sig med godkänt.

Betyg: 3/7

Setlist:
1. Solitude Is Bliss
2. Sestri Levante
3. Endoirs Toi
4. It Is Not Meant to Be
5. Half Full Glass of Wine
6. Mind Mischief
7. Elephant
8. Be Above It Now
9. Feels Like We Only Go Backwards
10. Apocalypse Dreams

Arctic Monkeys
Efter 45 minuter av ytterst oklara animationer, avbland annat nakna människor som äter varandra och sig själva, dyker till slut konturerna av Alex, Jamie, Matt och Nick upp på storbildsskärmarna till stort jubel. Scenen vrids ett halvt varv samtidigt som de fyra herrarna slår an de första tonerna till succésingeln Do I Wanna Know? och möter publiken. Ganska precis samtidigt börjar mörkret lägga sig på allvar över London och skapa den rätta konsertkänslan. På ett tiotal sekunder har jag flyttats 20 meter närmare scenen och ett otroligt tryck har bildats. Det märks från början att publiken kommer att göra sitt och en hel del till.

De fortsätter med nyare material genom Snap Out of It och Arabella. Tyvärr har de valt att lägga in ett mellanspel från låten War Pigs av Black Sabbath, som Arabella inspirerats av, precis inför solot och den del som verkligen får låten att lyfta kommer inte där den ska vilket blir något av ett antiklimax. Det glöms dock snabbt bort när Brianstorm, som första äldre låt drar igång i ett rasande tempo och publiken blir helt tokig. Jag kastas fram och tillbaka i leran och allt är helt fantastiskt.

Tyvärr lyckas inte Sheffields stolthet behålla samma grepp om mig hela kvällen. Ljudet är något lågt och framförallt låtvalen är dåliga. Det som inte skulla vara “just another gig” blir just det, bara inför en större publik. Jag förväntade mig något mer överraskande gamla låtar och inte precis samma setlist som på den föregående touren med hela TIO låtar från AM. Inte för att de är dåliga men om det är någon gång det är läge att överraska och spela något som inte luftats på länge är det nu. Något i stil med den fantastiska stråkversionen av Mardy Bum som specialgjordes till Glastonbury förra året, en enligt mig obligatorisk låt som idag uteblir helt.

De gamla klassikerna som 505, I Bet You Look Good On The Dancefloor och Crying Lightning är precis så fantastiska som de ska vara och publiken röjer genomgående och bidrar med en otrolig allsång. Men att endast spela två låtar från den klassiska debuten är från fansens perspektiv inte okej, oavsett hur omogen och avlägsen de själva känner att den skivar är idag. Publiken är fylld med tonåringar som känner precis samma sak om jobbiga dörrvakter, osäkert flirtande på krogen och taxifärder genom natten som de kände för lite drygt åtta år sedan.

Efter att ha gått av scenen skriks det inte speciellt intensivt efter en encore, däremot skanderar stora delar av publiken “Miles, Miles, Miles, Miles…” och tillslut får de sin vilja igenom. Alex och Miles kliver upp och river spontant av en akustisk verison av The Last Shadow Puppets Standing Next To Me. Miles kliver av till stort jubel innan det är dags för huvudattraktionen att avsluta kvällen helt och hållet. Något lugnare One For The Road och balladen I Wanna Be Yours följs av den explosion som är R U Mine?. Trycket är sanslöst och allsångsrekorden från tidigare låtar slås med god marginal. Bandet ger det sista de har kvar efter två dagar i Londons musikscens centrum och det är en total urladdning.

Sammanfattningsvis kan såklart inte Arctic Monkeys göra sig dåligt med de perfekta förutsättningar som fanns, samtidigt hade de läga att göra så mycket mer av två konserter som dessa. Setlisten och ljudnivån en besvikelse samtidigt som de gamla låtarna höll högsta klass och fansen visade sig från sin bästa sida. Jag går till hotellet genomsvettig och ändå nöjd, med ett par oigenkännliga skor täckta av lera, precis som det ska vara. arcticskor

Betyg: 5/7

Setlist:
1. Do I Wanna Know?
2. Snap Out of It3. Arabella
4. Brianstorm
5. Don’t Sit Down ‘Cause I’ve Moved Your Chair
6. Dancing Shoes
7. Library Pictures
8. Crying Lightning
9. Why’d You Only Call Me When You’re High?
10. Fireside
11. I Bet You Look Good On The Dancefloor
12. She’s Thunderstorms
13. No. 1 Party Anthem
14. Cornerstone
15. Knee Socks
16. Fluorescent Adolescent
17. 505

Encore:
18. Standing Next To Me (Som The Last Shadow Puppets med Miles Kane)
19. One For The Road
20. I Wanna Be Yours
21. R U Mine?

Advertisements

2 thoughts on “Arctic Monkeys med förband – Finsbury Park 24/5-14

  1. Mellanspelet där Alex gitarr “strulade” är annars en referens till “War Pigs” som låten är “baserad” på och inte resultatet av strul utan så att Alex ska ha tid att hämta sin gitarr innan solot. https://www.youtube.com/watch?v=OGPD0ZBiMs0#t=106
    Att det blev till ett antiklimax är synd men personligen tycker jag att Alex rör sig är bättre än att han skulle stå som en idiot med gitarren fram tills slutet.

    Viktigt att studera innan man skriver hihi, annars tycker jag att det var en bra text som jag kan få tryckt i mitt ansikte då jag inte var där…… 😦

    • Jaha fattade inte det på plats, tack för påpekandet! Tyvärr tyckte jag bara att det förstörde ändå eftersom övergången till det solot är bland det bästa på hela AM enligt mig. Tack, får bli bättre på att kolla upp alla fakta helt enkelt!

Kommentera

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s