Artikel / Konserter / Nyheter / Recensioner

Pete Doherty på O2 Academy Oxford

Endast tre dagar före The Libertines gör sin stora återförening inför cirka 60 000 fans i Hyde Park ger Pete Doherty tre intima spelningar runtom i England. Denna gång har uppladdningen stannat till i Oxford och O2 Academys andra scen med plats för drygt 400 personer.

Det är ingen hemlighet att den gode Pete har närvaro som en skoltrött gymnasieungdom gällande att dyka upp till sina spelningar. Runtom i hela lokalen snurrar samtalsämnet om vi kommer få se en glimt av den något mytologiserade mannen oftast klädd i hatt. Lyckligtivs verkar Doherty ha återfunnit någon typ av motivation och kliver endast en timme sen upp på scenen backad av en stencool trummis som skulle kunna berätta rövarhistorier om när han jammade med Jesus samt en yngre dam på fiol.

Allt kretsar dock kring Pete Doherty, hans gitarr och till mångt och mycket hans persona. Setlisten är extremt improviserad och inleder med mer välkända låtar som Killamangiro, Can’t Stand Me Now och Music When The Lights Go Out som alla möts av en mäktig allsång vilket Doherty noterar med kommentaren “it’s not a fucking open mic night, is it?”. Kvällen bjuder på ett stort urval från Petes karriär med allt från tidiga Libertines-demon som Breck Road Lover till det ikoniska bandets mer välkända alster, Babyshambles albumspår samt ett par sololåtar.

Dohertys publik älskar honom och oavsett det berusade tillståndet lyckas han kommunicera väl på sitt säregna sätt med publiken när han “förhandlar” om vilka låtar han ska spela, förhandlingarna faller till min stora förtvivlan gällande You’re My Waterloo men det glöms lika snabbt bort när showen fortsätter. Under spelningen lyckas han prata om den 2 500 pund tunga bötern för att röka inomhus, börja tjafsa med ett par som tillägnade för mycket tid till varandra under konserten och ett ständigt pågående munhugg med en yngre man i publiken vars största (och enda) önskan var att få höra Talking Heads Psycho Killer.

Det är svårt att beskriva en Pete Doherty-spelning som dessa, det är en upplevelse som utgår från den fascinerande människa han faktiskt är. Trots att det blir svårt för hans två medbrottslingar att hänga med den improviserade setlisten och därmed blir osynkat förlåter den genomladdade, redan charmade publiken varenda snedsteg och uppskattar det istället för vad det är.

Jag har alltid fascinerats av Libertines-sångaren och kände ett litet obehag för att en bild skulle krossas av att se honom i sin kanske mest naturliga miljö. Det blev precis som historierna som berättats – lika skevt, lika märkligt, lika bra. Nästa: Hyde Park.

Betyg: 6/7

 

Advertisements

Kommentera

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s