Artikel / Konserter / Nyheter / Recensioner

The Libertines i Hyde Park

Jag var i övergången mellan dagis och skola när The Libertines, långt från Stockholms trygga norra förorter, skapade kalabalik genom så kallade guerilla gigs i Londonlägenheter. Jag hade inte ens fyllt tio när bandet splittrades och Doherty med sin misär fyllde skvallerblaskorna som mest. Trots det är The Libertines det band som kan ha format mig mest och därmed betyder allra mest. Det är därför jag är nära tårar när jag befinner mig i den kaotiska folkmassan som ser Carl Barat, Pete Doherty, Gary Powell och Johnny Hassall dela en scen igen, det är därför jag har svårt att se nyktert på spelningen. Det går inte och det behövs inte heller. Lördagen den 5 juli 2014 i Hyde Park skrevs känslosam och turbulent historia, för det är det Libertines alltid handlat om och alltid kommer att handla om.

Uppemot 60 000 har samlats i den centralt belägna Londonparken för att beskåda en av årets mest omskrivna spelningar i brittisk musikpress. The Libertines verkar tio år efter det brutala slutet och fyra år efter den korta återföreningen trivas bättre med varandra än någonsin. Bandet har alltid grundat sig i  Barat och Dohertys minst sagt komplicerade kärlek och den lojala, fanatiska fanskaran. De båda visar sig tydligt denna brittiska sommarkväll.

Endast några minuter sena kliver de upp på scen och river direkt av den energiska Vertigo som senare övergår i Boys In The Band. Halvvägs genom den andra låten stannar dock allt, publikmassan som hundra meter bort från scenen är mer kaotisk än de första raderna på festivalernas allra största spelningar stannar chockat upp. Bandet får be publiken att lugna ner sig och att Pete Doherty måste be en publik att lugna ner sig, det säger en hel del.

Spelningen fortsätter och på grund av säkerhetsrisken dras tempot ner på låtarna just efter incidenten som enligt rapporterar skadade 30 och förde 10 till sjukhus. Ingenting verkar dock  kunna förstöra den här kvällen för den hord som är i fullständig extas. Mäktig allsång utbryter på i princip alla låtar men bryter igenom allt starkare i klassikerstämplade What Katie Did, Can’t Stand Me Now och Don’t Look Back Into The Sun.

Det är en spelning som trots storleken går i den omtalade och mytologiserade Libertines-andan. Allt från att Doherty sjunger ut “Albion-ey Albion-ey olé olé olé” till att de två frontmännen delar mikrofon uppläsandes Sigfried Sassoons dikt från 1918 precis som man gjorde på NME Awards för tio år sedan; “We remember and honour those who gave their lives for liberty. We thought it was nerve-wracking coming out here tonight but leaving Kings Cross station with a rifle across your back in 1914 must have been really hard.”

Efter tjugo låtar lämnar Gary Powell och Johnny Hassall scen och ensamma kvar står Carl Barat och Pete Doherty för att spela France som hörs i slutet av What Became Of The Likely Lads på bandets andra skiva. Det blir dock inte långvarigt då några individer, på vissa bilder tydligen nakna, klättrat upp på skärmtornen, något som inte uppskattas av varken Carl Barat eller större delar av den fortfarande hungriga publiken. Istället påbörjas Babyshambles hyllning till Storbritannien, Albion, som möts av en patriotisk publik uppeldad av Dohertys tal om den brittiska identiteten Libertines identifierar sig med, talet löd; “I wanted to drive my camper van into the backstage area. The security guards said ‘you don’t want to do that because of the traffic’. I wanted to drive it in and put union jacks on top. They said ‘you’ve got nothing to fly the flag for’ and I said what about William Blake? What about Jock Scott? What about Johnny Marr? What about Carl Barat?”.

Efter att Pete skrikit ut Libertine til I die, Libertine til I die, I know I am, I’m sure I am, Queen’s Park Rangers til I die avslutar I Get Along spelningen som ingen vill ska ta slut på ett kravallartat sätt.

The Libertines är ett av 2000-talets mest ikoniska band, Hyde Park-spelningen kommer till mångt och mycket definiera vad man var och vad man nu är trots att the good old days passerat. Kemin inom såväl bandet och publiken samt framförallt samspelet sinsemellan skapar något alldeles unikt som formats av just det älskvärda kaos, den känslosamma allsången som inte är blyg för att visa sig denna kväll. Det speglar vad Libertines vill vara, vad vi vill att Libertines ska vara.

Vem som helst kan bemästra ordning, endast en mästare kaos. Den 5 juli 2014 är det The Libertines som står högst upp på tronen när man befäster sin roll som ett av 2000-talets viktigaste indieband.

Setlist
Vertigo
Boys In The Band
The Delaney
Campaign Of Hate
Time For Heroes
Horrorshow
Begging
The Ha Ha Wall
Music When The Lights Go Out
What Katy Did
The Boy Looked At Johnny
Can’t Stand Me Now
Last Post On The Bugle
Love On The Dole
Death On The Stairs
Radio America
Don’t Look Back Into The Sun
Tell The King
Up The Bracket
What A Waster
France
Albion
I Get Along

Advertisements

Kommentera

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s