Artikel / Intervju / Nyheter

Intervju med Bombay Bicycle Club; “Han borstar tänderna i 10 minuter”

bbc

På förmiddagen under Bråvallas första dag träffar vi, något bakfulla och slitna, Bombay Bicycle Clubs frontman Jack Steadman, och basist Ed Nash. Linda Pira och Markus Krunegård är mitt uppe i festivalens allra första spelningar när vi går in i en typisk svensk liten röd stuga där en soffa och ett par stolar väntar. Det blir ett lättsamt samtal om allt från deras låtskrivarprocess till fotbolls-VM och hur speciella trummisar är. Självklart avslutar vi även med det obligatoriska snustestet.

Både Jack och Ed känns avslappnade och lite trötta efter en förmodligen ganska lång resa till fältet utanför Norrköping som för stunden är Bråvalla. Jack har ett par glasögon som inte brukar få följa med upp på scen och Ed har sitt långa hår, som annars brukar virvla över hela ansiktet när han studsar upp och ner under liveframträdandena, hårt uppsatt i en knut på bakhuvudet. Båda är pratglada och verkar också genuint intresserade när de frågar något om oss.

Bombay Bicycle Club är kända för att våga vidga sina musikaliska vyer och inget album är det andra likt. De har gjort allt ifrån den råa gitarrbaserade indierockdebuten till helakustiska Flaws, och nu senast Indiendoftande So Long, See You Tomorrow. Vi frågar hur deras skrivprocess ser ut, hur det kommer sig att alla album är så olika och hur de får ihop dessa låtar som spretar åt olika håll till ett sammanhängande liveframträdande.

“Låtarna börjar alltid med att Jack har skrivit eller hittat ett stycke som han vill göra något av. Ibland kan det vara en helt färdig låt med text och arrangemang, till exempel Feel från senaste albumet var så. Andra gånger har han skrivit en vers eller refräng eller till och med bara hittat en sampling som han tycker låter spännande. När Jack sedan känner att han inte kommer längre på egen hand eller har tappat förmågan att se subjektivt på låten lämnar han det han har till oss, resten av bandet och vår manager. Därifrån kommer vi med förslag på förbättringar, kanske någon ändring i arrangemanget eller instrumentationen. Det blir att vi ger varandra feedback fram och tillbaka och Jack gör ändringar tills vi är nöjda och har en färdig låt.”, berättar Ed.

Jack har ju gjort ett antal sololåtar, till exempel var Carry Me, som sedan blev Bombays förstasingel från senaste albumet, hans egen från början. Vi undrar om han planerar att göra mer eget och vad som avgör om en låt blir hans egen eller Bombays, eftersom det är han som börjar skriva alla låtar.

“Ja jag vill verkligen fortsätta, och göra fler soloprojekt i framtiden, jag vet bara inte riktigt vad det kommer bli än. Alla låtar startar egentligen på samma sätt och kan bli vad som helst, ibland blir det sologrejer och ibland blir det Bombay, oavsett så börjar allt på samma ställe.”, berättar Jack.

“Speciellt på det senaste albumet började alla låtar som ganska elektroniska, instrumentala spår. Det brukade vara Jacks egna låtar som började så men det verkar ha jobbat sig in och blivit mer och mer Bombay Bicycle Club. Förut började alla låtar med gitarr, trummor eller bas, mer organiska instrument om man jämför med nu.”, fyller Ed i.

På frågan om varför albumen är så olika och hur de får ihop det live svarar Jack:

“Jag tror att det är det enda sättet för oss att göra ett nytt album. Att testa något nytt är enda sättet för mig att hitta motivationen till att vilja skriva musik igen. Precis som jag tror de allra flesta gör så går även jag igenom olika perioder med vad jag lyssnar på för musik. Eftersom ens egen musik alltid reflekterar vad man för tillfället lyssnar på så blir albumen väldigt olika. Just nu lyssnar jag väldigt mycket på religiös islamisk musik från Pakistan, så om vi gjorde ett album nu skulle det förmodligen reflekteras på låtarna.”

Ed fyller skämtsamt i: “Ja det är den riktningen vi går mot härnäst! Vi lyssnade alla mycket på amerikansk alternative när vi startade bandet, Modest Mouse, Pavement och Broken Social Scene till exempel. Även The Strokes var en stor influens i början, influenserna byts ut hela tiden.”

“Nu inför det senaste albumet hade jag rest en hel del i Indien och blivit besatt av indisk popmusik, mycket soundtracks till Bollywoodfilmer, de är väldigt catchy, verkligen briljant popmusik! De är också som gjorda för att sampla med sättet de är inspelade på, så istället för att lära mig ett helt nytt instrument kan jag enkelt plocka det jag gillar direkt från skivan.” fortsätter Jack.

“Att få till det live är något som vi har fått jobba länge med och verkligen suttit ned och pratat om. Vi kom fram till att vi skulle sätta alla gamla, gitarrbaserade, rockiga låtar i en egen sektion av framträdandet som får existera lite för sig själv. Vi spelar inte heller Flaws överhuvudtaget, det skulle vara för långt ifrån resten av låtarna. Flaws kom till av att vi hade börjat spela mycket i radio, och där är man tvungen att spela akustiskt. Vi hade spelat låtarna från första albumet akustiskt ett tag och gillade soundet, samtidigt hade vi en del färdiga och halvfärdiga låtar som då blev skrivna och inspelade akustiskt. Vi kan se Flaws som ett sidoprojekt och något alldeles eget för tillfället.”

Bandet har turnerat flitigt sedan senaste albumet kom och vi undrar hur de lyckas motivera sig själva till att alltid ge allt, oavsett om det är på en för dem, helt okänd svensk festival eller Glastonbury, där de skulle spela endast två dagar efter Bråvalla.

“Vi behandlar alla spelningar lika, för om man kommer till Glastonbury och är övertaggad slutar det bara med att man gör massa misstag. Glastonbury är speciellt eftersom det har fått det rykte det har men det som händer är att man blir så laddad och nervös att man inte kan njuta av det. På festivaler som den här, när det är mer avslappnat slutar det ofta med att vi njuter mer än under de största spelningarna.”, berättar Jack.

“Man kan inte behandla folk olika beroende på vilken festival eller spelning de är på, de som kommer och ser oss här är precis lika viktiga som publiken på Glastonbury. Showen ska alltid vara densamma.”, fortsätter Ed.

Showen fick vi uppleva något senare under dagen, och tyckte till om här.

Bombay har besökt Sverige ett antal gånger nu och vi undrar om de kan säga något de uppfattat som typiskt svenskt. Jack säger, precis som alla andra att “Alla är så himla snygga här”, något vi blivit så bortskämda med att höra att vi viftar bort det som nonsens. Ed berättar att han hörde svensk hiphop på väg till artistområdet.

“Jag har aldrig hört svensk hiphop förut, det var verkligen en upplevelse. Även om jag inte har en aning om vad de säger så liknar flowet och sättet de rappar på inget jag någonsin hört tidigare, jag är dock inte säker på om det är positivt eller inte.”

Vi föreslår att de involverar lite svensk hiphop i nästa album, något de skrattar bort ganska direkt. Samtidigt kan vi inte släppa tanken på att att höra Timbuktu bräka på skånska ihop med Jacks spröda stämma.

På frågan om de ska se några andra artister här på Bråvalla får vi svaret att de gärna hade velat, men har en lång resa till Luxemburg att göra, där de ska spela nästkommande dag. Vi får även veta att de kör turnébussen själva och att den uppskattade körtiden till nästa spelning är hela 20 timmar.

Ed berättar dock att “vi har spelat på ganska många festivaler den senaste tiden och då har många av banden som är här idag också spelat, så några har vi hunnit se. Jag tror att vi har sett Flogging Molly fem eller sex gånger, de spelar alltid på samma ställen och samma tid. De tänker säkert, fan jag är så jävla trött på Bombay Bicycle Club också”

Vi misstänker att de menar Dropkick Murphys, som i princip låter likadant, eftersom Flogging Molly i alla fall inte är på Bråvalla denna dag.

Bandet bildades genom att alla utom Ed, som gick med i bandet något senare, gick i samma skola och kände varandra genom gemensamma vänner, hade gått på samma fester i norra London. Vi frågade om de ses utanför bandet och vad de gillar att göra när de inte sysslar med musiken.

“Jag brukar mest ta det lugnt när vi inte är ute på turné eller spelar in. Det är svårt att fokusera på något när man turnerar så det slutar oftast med att man gör något som inte kräver att hjärnan är påslagen alls. Därför kan jag aldrig läsa eller liknande på turnéer, det är aldrig tyst och man tänker för mycket på spelningarna och det runtomkring. När jag är helt ledig gillar jag att resa och äta, upptäcka nya saker och nya typer av musik.”, svarar Jack.

“Jag gillar att måla, det är något jag skulle vilja hinna göra mer. Annars så träffar vi på varandra en hel del när vi är hemma i London eftersom vi har många gemensamma vänner och så, även om vi alla har egna intressen utanför bandet.”, berättar Ed.

Jack fyller i och berättar att Ed faktiskt målat omslaget till Flaws, som ser oerhört proffsigt ut.

Vi undrar hur de två andra medlemmarna är, i en annan intervju har nämligen Jamie berättat att Suren är ett mysterium och att han inte vet någonting om honom. På frågan om huruvida det stämmer får vi följande svar:

“Jag har i alla fall aldrig träffat en mer mystisk person”, säger Jack om Suren.

“Han är väldigt mystisk, det känns som om man känner honom, men varje dag är det ett par, tre timmar när ingen i bandet har en aning om var han är eller vad han gör. Han kan göra vad som helst, en gång gick han en kurs på universitetet i ett år, något ingen av oss andra ens hade en aning om. Annars är han en väldigt lugn och tillbakalutad kille, härlig att hänga med och en otroligt professionell trummis”, fortsätter Ed.

Jack flikar in att han borstar tänderna i 10 minuter, varje gång innan Ed fortsätter att säga att han är, för någon vars jobb är att spela i rätt tid, otroligt dålig på att passa tider utanför musiken. Jamie beskrivs som den smartaste medlemmen i banden och “just a big fuzzy bear”, vilket låter för härligt för att ens översätta.

Vi kommer fram till att trummisar ofta är lite speciella, precis som målvakter i fotboll.

“Ja det är samma psykologiska inställning, de har så mycket press på sig men får ingen uppskattning. Man märker bara när de gör misstag”, konstaterar Jack.

När vi väl kommit in på ämnet fotboll är det omöjligt att undvika det pågående mästerskapet i Brasilien. Då vi frågar om de följer turneringen blir de genast lite lågmälda, då England redan hunnit åka ut vid tiden för intervjun. Vi undrar om de börjat hålla på något nytt lag och Jack avslöjar att han hoppas på Nigeria. Vi håller med om att det vore häftigt med ett afrikanskt lag som går långt och enas i ett hat mot Suarez som förstörde för Ghana i förra VM. Vi får även reda på att Jack håller på West Ham, och Ed på Ipswich, även om ingen verkar vara något större fotbollsfan. Jack berättar att han föredrar cricket och Ed tror att säsongen är igång och vet inte riktigt vilken division hans kära Ipswich håller till i.

Tillslut är vi framme vid det obligatoriska snustestet. Vi frågar om de hört talas om vår svenska stolthet samtidigt som vi håller fram en dosa general portion. Ed tror först att det är tuggtobak medan Jack misstar de för “snuff”, en sorts tobak man drar in i näsan. Båda går, trots osäkerheten på vad det är, med på att testa. Efter att ha rett ut hur de ska göra får de efter några om och men upp prillan under läppen. Ingen uppskattar upplevelsen speciellt mycket och Ed undrar om han ska betygsätta graden av smärta när vi ber om ett betyg. Det enda som tilltalar dem är förpackningen, som båda uttrycker var “det bästa med svenskt snus”. Helhetsupplevelsen får 2/7 av båda två.

bbcsnus

 

Advertisements

One thought on “Intervju med Bombay Bicycle Club; “Han borstar tänderna i 10 minuter”

Kommentera

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s