Konserter / Nyheter / Recensioner

Hinds på Boston Arms

deersba
I april 2014 släppte två Madridtjejer vid namn Ana Garcia Perrote och Carlotta Cosials två demos. De kallade sig för Deers och bemötandet som väntade verkar man på ett enormt charmigt sätt fortfarande inte riktigt kunnat smälta men njuta varenda stund av. Musikintresserade världen över, inklusive mig själv, höjde duon till skyarna och endast månader senare agerade man förband åt The Libertines. Men det fanns något mer att hämta, rapporter från det numera kompletta bandets spelningar i London berättade om något som hintade om att en kult redan var skapad, detta innan bandet ens släppt sin första officiella singel. Den 21 januari är (numera) Hinds tillbaka i den brittiska huvudstaden och det råder ingen tvekan om att rapporterna stämmer.

Nio minuter efter utsatt starttid skymtas trummisen Ade något förvirrad letandes i publiken. Tio minuter senare går man på dansandes och medsjungandes till musiken som fyller rummet från högtalarna, samtidigt som man fixar med sladdar. Redan innan man ens tagit första ton är det alltså svårt att inte falla för Madridbandets avslappnade sinnesinställning som sprider sig i hela rummet. När spelningen drar igång utbrister Ana “London! Finally, Finally here. Reason for the whole tour is to be here”. Det må låta som vanligt publikfrieri men det är svårt att inte tro henne med tanke på vad som utspelar sig denna kväll och vilken kompromisslös glädje man utstrålar.

Studsandes, tillsynes improviserandes förvandlar man sin underbara slackermusik till en upplevelse som får hela rummet att verka som en stor familj. Folk som skulle kunna vara bandets föräldrar håller om grannen som skulle kunna vara bandets yngre syskon, rör sig som vågor och sjunger med som om det vore Seven Nation Army på Glastonbury och inte Bamboo eller Trippy Gum på en liten lokal i norra London. Till och med det nya, ännu osläppta materialets, tralliga melodier tas emot som efterlängtade klassiker på en återföreningskonsert. Men Hinds är nu och Hinds skapar en känsla av att vilja krama sin bästa vän, och ikväll verkar vi alla vara bästa vänner, precis som bandet på scen. Leendet på läpparna är omöjligt att forcera ner trots att det inte riktigt går att sätta fingret på vad som till en början monterade det.

Med sin entusiastiska scennärvaro inkluderas samtliga under hela spelningen och när det är dags för sista numret blir det även bokstavligt. Carlotta bjuder upp publiken på scen och det som känns inombords utspelar sig framför ögonen. Vi är alla med i Hinds. Några problem uppstår då gitarrsladdarna åker ut, Ana säger lättsamt “So this is rock n’ roll huh?”. Hinds ser inte problem utan endast underbara, spontana lösningar som ett mer rutinerat band troligtvis aldrig skulle kunna tänka sig. Ade trummar igång en rejäl sambatakt och åskådare såväl på scen som de glatt påhejande studsar igång. Tillslut avfyras en cover på Thee Headcoatees underbara Davey Crockett. Med en full scen känns det som en löjlig slutscen till valfri feelgood-musikal, en underbart löjlig slutscen som skapar minnesbilden av vad hela kvällen egentligen handlat om.

Hypen kring Hinds är enorm, inte minst kring kvartettens liveshower. Men den är välförtjänt, den kanske till och med är för liten. Kulten kommer att växa, för att om man inte älskar Hinds efter att ha sett de enormt talangfulla glädjespridarna live saknar man helt enkelt hjärta. Det är svårt att sätta ord på, svårt att förstå, men ack så enkelt att bli förälskad i där och då. Se Hinds, dö sen.

Betyg: 7/7

Advertisements

Kommentera

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s