Artikel / Konserter / Recensioner

alt-J, Wolf Alice och Gengahr på Münchenbryggeriet

Kvällen som det pratats om som superkvällen i veckor i sociala medier var äntligen här. Nåja, men hur ofta händer det att tre riktigt bra akter står på samma scen, samma kväll, i Stockholm?

gengahr live

Hur högt betyg kan ett förband till förbandet egentligen få? Det är precis vad jag frågar mig själv efter att Gengahr inledde kvällen med att för en väldigt överraskad publik visa vilket fruktansvärt bra liveband man är. De kanske tvåhundra personer som tidigare suttit framför scen, kämpandes för bra platser, reser sig upp omedelbart och Gengahr har snabbt alla som hunnit hit i sitt grepp.

Med ett betydligt rivigare, mer livevänligt sound än  i studioversionerna och fulländad dynamik där varje instrument träder fram precis lagom mycket, lockas stora applåder fram från den förmodligen inte så inlyssnade publiken. Bathed In Light låter bandet visa upp sin lite lugnare sida på ett beundransvärt sätt med snygga harmonier och välskrivna stämmor. Avslutande Powder görs med väldig intensitet och under det utdragna avslutningssolot tar sig bandmedlemmarna nya friheter och vågar leva ut något mer på scen, vilket bidrar till att avslutningen blir spelningens solklara höjdpunkt.

Gengahr fick sig nog en hel del nya svenska anhängare denna kväll och visade att de inte bara kan göra fantastisk studiomusik utan även är att räkna med live. De fick ut precis allt de kunde av sin roll som förbandets förband, men med strikt begränsad tid och inga som hört låtarna i publiken kan nog betyget tyvärr inte bli högre.

Betyg: 5/7

wolf alice live 2Foto: Gustaf Edstrand

Tuffare var det för Wolf Alice att imponera på den svenska publiken. Precis som de sa i intervjun jag gjorde innan spelningen är det lite deras signum att gå från noll till hundra på en sekund, något publiken inte var beredda på. Att de sedan också stod för kvällens överlägset högsta ljudvolym hjälpte inte heller och en kunde till och med se folk hålla för öronen på sina ställen.

För oss som visste vad vi kunde förvänta oss och uppskattar Wolf Alices uppbyggnadslösa och råa växlingar mellan finstämd pop till 90-talsgrunge var upplevelsen betydligt bättre. Moaning Lisas Smile är om möjligt än mer intensiv live och den nedtonade delen i Bros precis lika mäktig och rysningsframkallande som förväntat. Det nya materialet som, precis som utlovat luftas gör inget speciellt intryck utan låter som Ellie och kompani utan något extra.

Basisten Theo ser som vanligt iskall ut, Joff bränner av ett par explosiva solon och Ellie är alltjämt självklar som frontfigur. Det märks att de börjar få en hel del rutin, trots att debutalbumet ännu inte nått våra öron. Tyvärr är väl inte som förband till de betydligt mindre högljudda alt-J bästa tillfället att visa upp sig men Wolf Alice gör trots förutsättningarna ett av vissa delar av publiken mycket uppskattat framträdande.

Betyg: 4/7

alt-j liveFoto: Louisa Håkanson

Då var vi till sist framme vid huvudakten, alt-J som faktiskt gör Stockholmsdebut, vilket en kunde ana redan när kön började fyllas på runt soundcheckens slut.

I ett blodrött sken hörs den repetitiva synthen i introt till Hunger Of The Pine ensam ett bra tag innan Joe Newmans sång ansluter. Inledningen är sedan på väg att lyfta rejält när den Miley Cyrus-samplingsfyllda låten följs av dynamikrika Fitzpleasure från debuten. Tyvärr når man ändå inte hela vägen fram, något som skulle visa sig vara ett återkommande tema under kvällen.

alt-J med sina intensiva, aviga och stundtals väldigt mathrockiga rytmer och otroligt välskrivna sångstämmor är kanske helt enkelt inte gjorda för att spelas live. Små taktmissar här och där, stämmor som inte riktigt sitter där de ska samtidigt som ljudvolymen är på tok för låg gör att det är få låtar som når sin fulla potential. Att bandmedlemmarna sen rör sig ungefär lika mycket som referensmålet för “Lou, Lou, let the cover girls sing” i Every Other Freckle gör i sin grav, hjälper inte heller.

När allt väl klaffar är konserten dock helt enastående och en inser vilken låtskatt som faktiskt ryms på bara två album. Avsnittet då a capellastämsången, som på The Ripe & Ruin levereras klockrent följs av Tesselate och Every Other Freckle är oerhört väl avvägt och innehåller kanske allt det som definerar alt-J som band för tillfället under bara tre låter. Allsången under Matilda är mäktig, och kanske extra speciell eftersom det i stort sett är den enda publikkontakt som tas under spelningen, ett nummer som följs av bägge delarna av Bloodflood, och hur vackert de än är har de tyvärr igen förlorat stora delar av publikens intresse.

Efter att snabbt ha gått av scen och klivit upp igen görs en cover på Bill Withers Lovely Day i en tappning som skulle få den att passa in utmärkt på bägge alt-Js album. Vi hinner även både vara i Nara och lämna innan Breezeblocks blir en euforisk avslutning på en konsert med extremt höga toppar, men också relativt slätstrukna partier.

Betyg: 4/7

Setlist:
Hunger Of The Pine
Fitzpleasure
Something Good
Left Hand Free
Dissolve Me
Matilda
Bloodflood
Bloodflood pt.II
Leon
(The Ripe & Ruin)
Tesselate
Every Other Freckle
Taro
Warm Foothills
The Gospel Of John Hurt

Lovely Day (Bill Withers-cover)
Nara
Leaving Nara
Breezeblocks

Advertisements

Kommentera

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s