Artikel / Konserter / Recensioner

Foxygen på Way Out West 2015

foxygen

Foto: Olle Kirchmeier

Foxygens avskedsturné består inte av vanliga spelningar. Det är en blandning av trams, skådespeleri, udda humor och fantastisk musik som utgör denna absurda föreställning. Sångaren Sam France flyger omkring på scenen, skojbråkar med bandmedlemmarna och driver med publiken om vartannat.

Jag tror ändå jag har bestämt mig nu. Foxygen skulle ge en bättre konsert om de fokuserade på musiken, dock inte en lika minnesvärd sådan. En avskedsturné ska väl kanske ändå vara något speciellt, något alla trogna fans kommer minnas för alltid, och det är precis vad de får. Alla som sett denna turné kommer ha åsikter, frågor och speciella ögonblick de minns extra väl.

Priset för konstigast under spelningen tas nog av det tillfälle då basisten och ena gitarristen börjar spela kort istället för att dra igång introt på nästa låt, varpå sångaren skäller ut dem för att de är så otrevliga mot publiken, ett regisserat bråk som slutar i att alla stormar av scenen. Efter två minuter och ett ombyte är de tillbaka, säger att de ska spela sin sista låt, Let It Be av The Beatles för att sedan fullkomligt slakta låten i en minut innan körsångerskorna, som för övrigt kändes som ett väldigt tveksamt inslag i det hela, avbryter och säger att det här inte alls funkar.

France hinner också skämta om hur rik han är, hur mycket han tjänat på alla royalties och hur han bor i en “mansion i Beverly Hills”. Fokuset flyttas sedan från pengar till kärlek, och att även superstjärnor som han är ensamma på insidan. “Money makes the world go round, right? No, you know what makes the world go round? Exactly, love makes the world go round!” predikar han innan sista låten, Everyone Needs Love drar igång.

Mellan fantastiska musikaliska prestationer som Hot Summer, Teenage Alien Blues och Can’t Contextualize My Mind hinner han även skrika “You fucking hipsters!” halvt hörbart under ett intro, något som framkallar både skratt och rynkade näsor. 60-talesflirtandet är inte blygsamt och alla bandmedlemmar ges någon gång tillfälle att visa upp sin individuella skicklighet, och det är under de intensiva klassiska gitarrsolona med France hoppandes som en galning bredvid som konserten når sina absoluta toppar.

En halvtaskigt regisserad rockmusikal med fantastiska musiker och något sämre skådespelare som inte lämnar någon likgiltig. Trots alla oklarheter är Foxygen ett band det kommer pratas om länge, och avundsjukan hos de som aldrig hann uppleva detta unikum kommer alltid finnas där. Det var kul så länge det varade, men kanske var det ändå ett bra läge att avsluta denna 10 år långa resa nu.

Betyg: 5/7

 

Advertisements

Kommentera

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s