Artikel / Konserter / Recensioner

LCD Soundsystem på Orange

13555999_10208672894333093_599920869_o

Foto: Olivia Blomgren

Beskedet om LCD Soundsystems återförening är den första musikrelaterade nyheten på länge som fått mig att bokstavligen skrika rakt ut. När det sedan blev klart att de skulle stänga Orange på årets Roskilde minskade inte precis peppen. Efter att Paul McCartney klev av Orange som sista akt i fjol tänkte jag direkt att det är omöjligt att hitta en bättre avslutare. James Murphy och kompani kommer nog ändå så nära det går.

Scenen är packad till bristningsgränsen med utrustning staplad i högar och att det är ett gäng otroligt begåvade nördar som snart ska träda fram är det ingen tvekan om. De inleder med Us v Them som långsamt byggs upp och textraden “the time has come, the time has come […] the time has come today” blir ett mantra som hela publiken instämmer med. Sedan är det dags att explodera totalt i Daft Punk Is Playing At My House. En helt klockrent avvägd ljudbild där den karakteristiska basgången är i fokus men utan att ta över för mycket.

Hitkavalkaden fortsätter sedan med I Can Change och Get Innocuous! innan You Wanted A Hit smygs in med en lurigt teasande övergång. Det är just i dessa små detaljer, oväntade övergångar och på gränsen till ohörbara synthslingor som smygs in och ut som det blir som allra tydligast vilka skickliga musiker de är. I en kameravinkel som visar scenen rakt uppifrån går det att se hur mycket småsaker alla på scenen hela tiden gör. Den enorma precisionen ser då helt overklig ut.

Första gången jag kollar på klockan som räknar ner på scen har det gått en timme men känns som en kvart. Det är än mer imponerande när en tar med i beräkningen att de inte rusat in i låtarna. Varje intro har fått ta sin tid och dragits ut till bristningsgränsen men hela tiden utan att någonsin kännas segt eller händelselöst, en smal balansgång som få behärskar på detta sätt.

Det visuella hålls på en relativt simpel men mäktig nivå. Intensiteten stegras ofta i takt med musiken och den gigantiska discokulan som snurrar med alla strålkastare riktade mot sig känns som allt en någonsin velat ha av en ljusshow. Varje gång den hamnar i fokus plockas mobiltelefoner upp till höger och vänster i desperata försök att spara detta irreella ögonblick.

Avslutningen med New York I Love You, But You’re Bringing Me Down följt av Dance Yrself Clean och till sist All My Friends hinner spänna över hela känslospektrumet på en halvtimme. Från den vackraste melankolin, via euforisk frigörelse av varenda frustration, till tveksam och förvirrad men ändå kärleksfullt hoppfull och nostalgisk.

Jag har nog aldrig haft så höga förväntningar inför en konsert som jag hade inför LCD Soundsystems spelning på Roskilde. Ändå överträffades dem med råge.

Betyg: 7/7

Advertisements

Kommentera

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s