Artikel / Konserter / Recensioner

The Libertines på Azalea

Foto: Olle Kirchmeier

Foto: Olle Kirchmeier

19.05 landar enligt uppgifter Pete Doherty på Landvetter flygplats, drygt två timmar senare kliver han tillsammans med sina vapendragare i The Libertines upp på Azaleascenen bemött av ett stort, men kanske framförallt lättat, jubel. Efter ett par otydbara ord sparkar Londonbandet direkt igång med klassiska The Delaney.

Uppträdandet är till början något knackigt och saknar den energi som man blivit ack så mytomspunna på grund av. Det blir inte mycket bättre när man tidigt bjuder på ett hop från fjolårets comebackalbum Anthems For Doomed Youth. Barbarians, Heart of the Matter och Fame and Fortune rivs av utan större reaktion från varken bandet eller publiken.

Sedan återföreningen har Pete Doherty inte direkt skämts över att inte sjunga med i samtliga rader, att påstå att bandet varit supertight skulle även det vara en lögn. Det har heller aldrig varit hela poängen, kvartetten lever på sin elektricitet och den enorma arsenal med indiehits och klassiker man besitter sedan tidigare.

Libertines spelning på Göteborgsfestivalen blir en berg-och-dal-bana som vi sällan tidigare skådat under Way Out West tio år. Under Boys in the Band och You’re My Waterloo sitter nästan allt perfekt – Doherty missar inte ett ord, Carl Barat är genom hela konserten i princip fläckfri och dessutom extremt hjälpsam mot sin vän. Dock blir det rejäla bottnar, under Anthem For Doomed Youth byter Pete gitarr fyra gånger, för att tillslut starta upp något som kommer vara en plåga för samtliga inblandade.

Med ungefär tjugo minuter kvar av spelningen drar man ett av sina vassaste vapen. Can’t Stand Me Nows växelsång skapar den magi som den svenska publiken väntat på i mer än tolv år. Ikoniska Vertigo, Death on the Stairs, Time For Heroes, The Good Old Days, Up The Bracket följer innan den totala dominansen utmynnar i Don’t Look Back Into The Sun.

Denna period av konserten ser Doherty ut att fått upp humöret och när klassiker efter klassiker avlöses känns allt som hänt tidigare förlåtet. Pete bjuder publiken på sin gitarr och karaktäristiska jacka under spelningen som i slutändan blir en väl summering av Libertines karriär – slutet gott, allting gott.

Betyg: 5/7

Advertisements

Kommentera

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s