Artikel / Konserter / Recensioner

Let’s Eat Grandma på Pustervik

Foto: Mia Höglund

Av alla band det brittiska hypemaskineriet spottade ut sig till resten av världen under 2016 var Let’s Eat Grandma ett av de mest häpnadsväckande. Att man är födda år 2000 är både imponerande och orsakar allvarlig åldersnoja men att det är en duo födda 2000 som gör just den musiken som presenterades på fjolårets debutalbum I, Gemini gör åldersnojan än värre. Rosa Walton och Jenny Hollingworth experimentella musik med sagolika texter står i sitt eget fack och det är en intresserad och fullsmockad publik – varav en hel drös skulle kunna tänkas vara i duons föräldrars ålder – som letat sig till Pusterviks lilla scen under torsdagsnatten.

På scen ser duon stundtals ut som något taget från en skräckfilm. De nästan identiska tjejerna som med död blick hypnotiskt sjunger över det sinnesvidgande sätt man spelar allt från synth till blockflöjt. Musiken för tankarna ständigt åt olika håll och låter i sina stunder som The xx eller Wolf Alice rest till medeltiden och trippat på svamp. Tidigt drar man av sin kanske mest profilerade låt, Eat Shiitake Mushrooms, som med sitt gung väcker igång en annars ganska trött publik på Pustervik.

I sina stunder glimtar duon igång på ett lekfullt sätt då 90-talsaktiga klapplekar från skolgården och promenad i publiken livar upp. Men tyvärr så överskuggas spelningen av dåliga förutsättningar. Way Out West gör ett bra jobb med att boka mindre indieakter på uppgång, i år hittar vi förutom Let’s Eat Grandma bland annat Big Thief, Julia Jacklin, Sunflower Bean, problemet är att samtliga läggs på Stay Out West-programmet. Detta blir skrämmande tydligt när Let’s Eat Grandmas mer lågmälda stunder störs av en dunkande bas från dansgolvet på Pusterviks stora scen. En sådan här spelning hade både tidsmässigt och platsmässigt gjort sig bättre på en mindre scen på festivalområdet. Koncentrationen blir nu istället överdrivet låg när scennärvaron i sina stunder sviktar.

Let’s Eat Grandma ser av förklarliga skäl (man får egentligen inte ens vara på Pustervik) något osäkra ut vilket förstör den totala illusionen av det mycket lovande och talangfulla bandet. Spelningen får dock nytt liv i slutet i form av trip-hopiga Sink och osläppta Donnie Darko, där man samspelt med själförtroende drar upp tempot och tar större plats på scen. Potentialen finns definitivt där och Let’s Eat Grandma har framtiden för sig, men ikväll var varken rätt tid eller plats och vi fick endast en nypa av den svamptripp som är den blott 17-åriga duon.

Betyg: 3/7

Advertisements

Kommentera

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s