Artikel / Konserter / Recensioner

Mac DeMarco på Azalea

Foto: Annika Berglund

Man skulle kunna kategorisera Mac DeMarcos stora och hängivna fanskara i tre: de som älskar Mac för hans “sköna” persona, de som älskar Mac för hans musik och de som fundamentalistiskt håller båda delar lika viktiga. Jag personligen tillhör kategori två, med en liten hint av kategori ett. Men när Mac DeMarco senaste fem åren växt fram till en av vår tids bättre låtskrivare och artister har livepersonan stannat i en osäker 19-åring med obehandlad ADHD-diagnos som endast finner lugn när han väl spelar musik. Därför är det intressant att se om 27-åringen på scen tagit samma efterlängtade kliv live som på det senaste, personliga och mogna albumet This Old Dog.

Redan innan första ackordet är taget bådar det dock illa. Mac kan inte avsluta en mening utan att tillställa sin röst med Jameson-flaskan avslappnat lutat mot låret. Jag hinner ge från mig en liten suck innan den övermäktiga synthen i On The Level tar över Slottsskogen och allt är förlåtet – ett schema som ska komma att upprepa sig under fredagseftermiddagen. Det är nämligen på den linjen Mac DeMarco nästan ständigt balanserar på. Den sköna snubben som tillsammans med sina polare stökar på scen eller den unika artist med ett fantastiskt kompetent liveband som i slutet av Moonlight on the River kan visa upp en psykedelisk sida som man tidigare endast har berört vid. I sådana stunder blir det på något sätt lite provocerande, hur kan dessa pajaser vara så begåvade? Att de är det blir lika delar häpnadsväckande som underbart.

Ibland går dock Mac DeMarcos frierier hem även hos den kräsnaste. Vancouversonen har ju en charm som tränger igenom det mesta. En klassimitation av en Liam Gallagher-liknande karaktär sägande ‘badass’ när en sträng gått sönder och inlevelserik dans hör till kvällens höjdpunkter på den fronten, men det slår aldrig när material från DeMarcos redan starka katalog framförs. Under spår som The Stars Keep On Calling My Name, Ode to Viceroy och Dreams From Yesterday råder det inga tvivel om varför Mac DeMarco i princip skapat en genre för sig själv där han är överlägsen mästare och en influens för många, det är bara kolla på antalet i publiken som försöker likna sin kulthusgud uppe på den soliga Azaleascenen.

Låtlistan visar upp bredd men i vanlig ordning ska ett par taffliga covers ironiskt framföras. Mac framför The Way It Is med någon sorts karaoke-inlevelse som hade gjort succé med kompisgänget på en karaokebar klockan kvart i tre på natten och är småcharmig i kanske tio sekunder även nu. Fast med tanke på vad vi istället går miste om känns det bara som bortkastad potential, även fast det tillför spontanitet. Samtidigt är det här antagligen allt Mac DeMarco vill vara, men när han snabbt mognat och utvecklats för varje album har livepersonan stannat och blivit kliché. Varje gång nästa låt dras igång på perfekt manér är dock allt förlåtet och alla tre kategorier någorlunda tillfredsställda, i alla fall för denna gång.

Betyg: 5/7

Advertisements

Kommentera

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s