Artikel / Konserter / Recensioner

The Vaccines på Popaganda

Sommaren 2011 var det få band som hade varit en mer spännande och rolig bokning för en festival som Popaganda än The Vaccines. Londonbandets debut What Did You Expect from The Vaccines? kultförklarades nästan omedelbart och pressen såväl (särskilt) på hemmaplan som i övriga delar av världen hyllade bandet som “gitarrmusikens räddare”. Det var man inte riktigt, för frågan är om den någonsin behövde räddas. Men debutalbumet innehöll 12 fantastiska låtar med ett högt tempo och melodier en tonårig indiekid inte kunde motstå att falla för, utan att överdriva är det ett album som formade mig rejält som 15-16-åring och jag har svårt att tro att jag var helt ensam om det. Vaccines hade allt framför sig. Om man hade spelat sina kort rätt hade man troligtvis varit en kandidat till Glastonbury-headliner i hemlandet – men istället spelar man inför en långsamt växande AW-publik på Popaganda klockan halv fem en fredagseftermiddag.

Bandet med söndagsmjukisklädda Justin Young i spetsen rusar in på scen till Game of Thrones-introt och redan där känns allt lite halvmärkligt. Spelningen inleds sedan med en helt ny osläppt låt med namnet Let Me Take You Surfing in the Sky. Ett spår som speglar det som blev ack så tydligt med bandets senaste album, 2015 års English Graffiti. The Vaccines är vilsna, något få kunde förväntat sig för sex år sedan när varenda spår kändes självklart på ett rappt och kaxigt sätt. Nya spåret går inte till historieböckerna som en särskilt rolig historia men när klassikerstämplade Wreckin Bar stampar igång känns allt förlåtet och ger en strimma hopp till konserten.

Trots att förutsättningarna är extremt sömniga försöker verkligen frontfiguren Justin Young ge allt med ett engagerat scenspråk som blir nästan obekvämt med tanke på den lama reaktionen. AM-osande Dream Lover blir ett skrämmande tydligt exempel när den i sin liveform tappar tyngd och någon sorts trovärdighet – The Vaccines är inte Arctic Monkeys och Justin Young är inte Alex Turner, det ska man inte heller vara men i någon sorts identitetskris känns det som att bandet greppar efter varje halmstrå som påminner om tidiga 00-talets nu klassikerstämplade indieband. Den uteblivna allsången på Wetsuit blir droppen för även Youngs energi och resten av konserten spelas mest av.

I november 2015 såg jag bandet spela en utsåld spelning på Brixton Academy i London, det var då den tredje raka kvällen man intog en av stadens bästa lokaler med plats för 5000. Spelningen är en av de mest minnesvärda jag varit på senaste åren. En publik som sjöng med i varje ord och ett band som i varje slag slog så hårt att det var omöjligt att inte rubbas, trots ens fördomar och inställning till bandet som något av en gymnasieflört. Under den kvällen lyckades The Vaccines, med god hjälp av att man i faktiskt blivit profeter i sin hemstad, skapa en illusion av att man befann sig på en säker plats där utvecklingen från debuten kanske inte hållit samma kvalitet men i alla fall haft riktning. Setlisten under Popaganda, som bjuder på tre osläppta spår, känns som raka motsatsen. Bandet är samspelta men saknar kreativ riktning i det nya materialet.

Avslutande If You Wanna och Norgaard ger spelningen energi och under dessa minuter känns det otroligt att det är samma band vi bevittnat den senaste trekvarten. Det hela lämnar oss med en känsla av att såväl vi som The Vaccines förtjänade bättre, eller så var det precis det här vi förtjänade och något av ett skolexempel av vad som kan hända när ens karriärs bästa verk är ens första.

Betyg: 3/7

Advertisements

Kommentera

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s