Artikel / Konserter / Nyheter / Recensioner

Interpol på Orange

Det är inga optimala förutsättningar som väntar Interpol när man går på Roskildes ikoniska och största scen. Bandets musik är introvert och gör sig allra bäst hemma i sin ensamhet, under torsdagseftermiddagen väntar istället ett solbad på en alldeles för stor scen. Hur schemaläggarna kom fram till denna spot istället för på det bra mycket mer intima och mörka Arena är ett mysterium. Vad skriker Orange med fyra smådeppiga svartklädda dramatiska indierockare i 40-snåret som i offentligheten varit mer eller mindre inaktuella i över ett decennium?

Förutsättningarna till trots inleder bandet spelningen med Not Even Jail från andra albumet Antics och mottas av applåder från en liten men trogen fanskara samt tysthet från kidsen som redan är där för att köa till Bruno Mars som ska spela senare på kvällen. Spelningen bjuder främst på material från andragiven, medan låtar från det hyllade debutalbumet Turn On The Bright Lights lyser med sin frånvaro, troligtvis för att man spelade albumet i sin helhet ifjol.

Setlisten plockar dock russinen från bandets mindre uppskattade kakor på ett skickligt sätt. Interpol var en högst essentiell del av tidiga 2000-talets New York-scen och allt som följde efter från europeiskt håll. Det har dock alltid funnits något som skiljt Interpol från band som The Strokes och Yeah Yeah Yeahs. Pretentionerna har allgic varit högre och mörkret större i såväl text som musik, man har aldrig varit i närheten av de dansanta indiehits som annars gjorde scenen så stor. Detta märks även under spelningen som på grund av den stora inramningen nästan förväntas hits.

Det är trots allt ett starkt låtmaterial bandet lyckas visa upp. Semihitsen The Heinrich Maneuver, Obstacle 1 och inte minst avslutande Evil och Slow Hands får god respons och det är tveklöst konsertens höjdpunkter som inte känns lika påverkade av de märkliga förutsättningarna. Bandet gjorde någon form av kreativ återkomst med 2014 års El Pintor och All The Rage Back Home är även live ett gott exempel på detta. I augusti väntar sjätte albumet Marauder och nya singeln The Rover är en ljusglimt som lovar gott genom mer energi och direkthet från ett Interpol med en mer loose framtoning, kolla bara på trummisen Sam Fogarino som är klädd i vitt(!) och sångaren Paul Banks tveksamma vita brillor som bara Beck skulle kunna bära upp.

Paul Banks tveksamma brillor

Under Evil och Slow Hands lyckas en allsång byggas upp och det känns verkligen som att bandet är påväg att höja spelningen ytterligare ett snäpp. Från nästan ingenstans avslutas den rappt och då extranummer inte är en självklarhet på festivaler och skärmen släcks ner börjar folk att gå. Efter en onödigt lång paus och inte särskilt stora påtryckningar återvänder bandet med ett extranummer som istället för att fortsätta på uppbyggnaden blir ett antiklimax.

Sammanfattningsvis en svårbedömd spelning med tydliga höjdpunkter. Det finns dock en överhängande känsla av, för festivalen, outnyttjad potential på grund av en alldeles för stor och dåligt anpassad scen för ett band med hög integritet. En känsla av att det kunde blivit bättre än såhär, men ändå blev rätt bra i sina stunder.

Betyg: 4/7

Advertisements

Kommentera

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s