Artikel / Lyssna / Nyheter / Recensioner

Arctic Monkeys på Flamingo

Foto: Hilda Arneback

Arctic Monkeys har vid flera tillfällen i sin karriär fått möta på skepsis och förändringar inom fanbasen. Efter två stabila och inte särskilt olika album på lika många år kom bandets första förändring med Humbug 2009. Stilbrott och förändring är som bekant något folk har fruktansvärt svårt med oavsett om det gäller Facebooks gränssnitt eller ett album med ett band som inte låter precis som det förra. Humbug blev inledningsvis hårt kritiserad men har sedan åldrats till att bli bandets kanske bästa album.

Fina uppföljaren Suck It And See är en bortglömd pärla som fallit i skuggan av transatlantiska genombrottet AM som  cementerade transformationen från indie- till fullskaligt rockband samt en stor förändring av vilken typ av människor som står längst fram på spelningen. Lägg där till vårens Tranquility Base Hotel + Casino, bandets hittills mest svårtillgängliga och märkligaste album som för ett inbitet fan som mig krävde flera lyssningar för att verkligen uppskattas. Det finns folk som gillar alla stilar, det finns folk som bara gillar gamla goa punkriviga Arctic, Humbug-vurmare av guds nåde och den senast tillkomna gruppen där AM istället för debutalbumet är standardverket. Arctic Monkeys har alltså många grupper att göra nöjda när man under torsdagskvällen kliver på en svensk scen för första gången sen 2013.

Mycket har förändrats under de nästan fem åren som gått sedan AM släpptes. Arctic Monkeys har tagit rollen som rockband på allvar och vet att man nu är i the “big boy”-league vilket kräver att man klär upp sig i kostym, har en glammig scenshow, ett förlängt liveband, drar ut på låtar med ett extra litet solo och som en sångare som ska vara sexig och cool. Alex Turner har dock alltid känts något malplacerad i rollen han successivt klätt på sig sedan han upptäckte skinnpajen, som att vi bara skulle glömma den finniga och nervösa tonåringen som skrev några av världens roligaste och bästa texter för en personlighetstyp inte så långt bort från vad Turner själv gjorde narr av i Fake Tales Of San Fransisco. Istället överkompenserar han ofta för rollen med några extra “yeah” och “woo” samt att dra ner på tempot och frasera så pass att orden nästan tappar sin mening. Inte minst märks det på det gamla materialet som uppdateras endast med att till exempel Cornerstone sätts med en precision och säkerhet som liknar en full karaokedeltagares insats på en gammal favoritlåt som hen trodde den mindes bättre än vad det visar sig klockan halv tre i nån källare till en asiatisk restaurang.

Setlisten är starkt dominerad av AM och det är även under hitsen som Do I Wanna Know? och Snap Out Of It den annars orörliga publiken tar några vågade danskliv, förutom bandets 703:e dokumenterade framförande av I Bet You Look Good on the Dancefloor får inte helt oväntat igång publiken även denna gång. Överlag är det dock en spretig setlist där stilskiftena inte gör sig väl, då materialet ibland framförs med en entusiasm lika stor som den inför första dagen efter semestern blir det svårt att trollbindas av bandet. Det finns dock starka partier och inte minst följden Crying Lightning, One Point Perspective och kultförklarade 505 lyckas man binda ihop snyggt och bredden blir en styrka.

Nya pianodrivna materialet står oväntat för några av spelningens höjdpunkter och inte minst under Batphone glimtar det till. Det är även på dessa slicka låtar bandet känns som mest motiverade och bekväma medan Teddy Picker inte visas från sin vackraste eller mest välsynkroniserade sida och The View From The Afternoon visserligen tvingar Alex att inte pratsjunga men framförandet mest känns pliktskyldigt. Vad som är tydligt är att Arctic Monkeys verkligen är ett helt annat band nu än för fem år sen, transformationen trodde man kunde sitta i Alex grisiga frisyr men inte ens efter rakapparaten varit framme verkar det gå att få stopp på. Det blodbad som över tid raderat ut till exempel Dancing Shoes, Flourescent Adolescent, When The Sun Goes Down har i grunden förändrat förutsättningarna för en Arctic Monkeys konsert ska vara men förväntningarna fortfarande är något för splittrade. Att Suck It And See endast finns representerad med albumets näst sämsta spår, den AM-klingande Don’t Sit Down Cause I Moved Your Chair är ett slöseri på en vital del av katalogen och glädjen känns på något sätt försvunnen längs vägen.

Utveckling är alltid nödvändigt men att publikhavet framför Arctic Monkeys under den andra halvan drastiskt förvandlas till en mindre publiksjö är ett tecken om något. Bandet har många olika smaklökar och preferenser att göra nöjda, men på Way Out West lyckas man inte riktigt tillfredsställa någon. Det blir bara godkänt, inte mycket mera och speciellt inte särskilt minnesvärt där den starka katalogen räddar spelningen från allt för stor tristess. Senare under natten ser vi hela bandet sitta på Pustervik, så vi kan bara anta att Alex, Jamie, Matt och Nick kommer känna samma antiklimax-artade tomhet när de tänker tillbaka på kvällen.

Betyg: 4/7

Advertisements

Kommentera

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s