Artikel / Konserter / Recensioner

Ariel Pink på Pustervik

Foto: Emil Hammarström

Förväntningarna på Ariel Pink var inför spelningen relativt lågt ställda. Många rapporter om fruktansvärda upplevelser med en totalt oseriös och endast skrikande Ariel ramlade in från olika vänner som trots sin stora kärlek till den inspelade musiken valde bort Pustervik denna första Stay Out West-natt. Till skillnad från sin radarpartner John Maus, vars spelning på Roskilde till stor del endast bestod av skrik, men på ett maniskt och besatt sätt, skulle Ariels skrikande enligt ryktena vara av motsatt karaktär, ett försök att göra det plojigast möjliga bara för att han kan och inte vågar ta det på allvar.

01:29 tystnar musiken framför Pusterviks stora scen och ljud börjar komma från andra sidan av ridån. 01:30 öppnas ridån och konserten kan börja, att vara helt i tid känns inte särskilt karakteristiskt för Ariel och kanske lovar det gott. Det inledande numret går dock helt i den kaosartade stil vi väntat oss, bandet klarar inte alla taktartsbyten och snåriga övergångar på ett tajt sätt och något skaver under hela låten. Jag börjar acceptera insikten om att alla varnade ord varit befogade och kollar snabbt i appen att spelningen endast ska pågå i 40 minuter till, puh!

Men två-tre låtar in händer något, bandet behövde ett lugnare parti för att komma i form och Ariel känns fokuserad och långt ifrån hysterisk. White Freckles, ett svårt nummer att få till i liveformat blir klockren och från det är det bara nedförsbacke hela vägen in i mål. Dedicated to Bobby Jameson och Baby bjuder in till allsång, Lipstick med sin svävande känsla görs rättvisa och inget är absurt eller kaosartat utan förvånande normalt. Låtarna låter till stor del som på inspelningarna, lika lo-fi, samma låtstruktur och sångmelodier med undantaget för en kanske något mer effektdränkt sång. Jag känner mig lyckligt lottad som får se en spelning med Ariel Pink när låtskatten faktiskt görs rättvisa. Inga större utsvävningar görs under resten av konserten och det som för honom kanske är en tråkig spelning i mängden, en dag på jobbet blir väldigt underhållande.

02:14, en minut innan speltiden är över kliver en försiktigt tacksam Ariel av scenen och den otroligt normala sista-timmen-på-dansgolvet-hitten Jungle Boogie med Kool & The Gang dånar ut i högtalarna. Att förvåna med sin normalitet är det få som ens har möjlighet att göra, men till vår stora glädje lyckas Ariel Pink med just det.

Efter att ha stått och sneglat nervöst på Arctic Monkeys i Pusterviks bar som ett gäng 16-åringar hamnar vi bakom Ariel i kön när han sliten och trött klockan 02:57 ensam köper cigg på 7-Eleven. Efter att artigt men bestämt tackat nej till lite Turkisk Peppar, beskrivet som “swedish liquorice” av oss lyckas han inte slå in sin pinkod utan envisas med att tro att skärmen på kortläsaren har någon touchfunktion. Scenen känns som en tydlig symbol för vilken anspråkslös natt han hade på Järntorget under Way Out Wests första dag.

Betyg: 5/7

Advertisements

Kommentera

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s