Artikel / Konserter / Recensioner

Kamasi Washington på Flamingo

Foto: Hanna Brunlöf

Att skriva om jazz är inget jag behärskar särskilt bra och kommer heller inte försöka mig på några detaljerade musiktermskryddade beskrivningar om vad som gör Kamasi Washingtons spelning på Flamingo så bra som den är. Det jag kan göra är dock att beskriva stämningen och den fängslande föreställning som Washington med band bjuder oss på i solen innan lördagshelvetesregnet traditionsenligt brakar lös över Slottskogen.

Att en av de bokade artisterna till största scenen på Sveriges mest relevanta festival är en tenorsaxofonist är det troligtvis inte många oinvigda som hade gissat. Jazzen är ofta förbisedd av de stora kommersiella aktörerna på festivalscenen och förpassad till egna, smalare forum. Det som gör att Kamasi Washington lyckas trotsa normen är att han balanserar på någon sorts magisk gräns mellan lättillgängligt och svårtuggat. Ibland kombineras ett svängigt men rakt fyrtaktskomp som vem som helst kan dansa med till med ett simpelt blåsarrangemang och en repetitiv sångmelodi. Andra gånger byts det taktarter hejvilt samtidigt som keyboardisten får sina tangenter att låta som ett psykrockigt gitarrsolo. Oavsett vad som lockar så är alla välkomna in i Kamasi Wahingtons värld.

Scenen är fylld till bredden med skickliga musiker, inget verkar vara för svårt eller för lätt för att göras med absolut precision. Alla får utrymme att ensamma stå i rampljuset i omgångar och visa sin individuella skicklighet. Kamasis pappa, Rickey Washington visar upp sig på både sopransax och tvärflöjt, basisten Miles Mosley(med sitt instagramnamn stort skrivet över basen) levererar absurda solon och nye pianisten(vars namn jag inte kan komma ihåg eller hitta på www) visar snabbhet sällan skådad. Det utbredda ryckiga sittdansandet i solen symboliserar stämningen perfekt när Kamasi & co leker musik på ett retfullt avslappat sätt.

Mellan låtarna pratar Kamasi om vilken vacker plats världen är med dess olikheter och hur lyckligt lottad han är som får resa runt och se alla möjliga platser och träffa olika människor. Han avslutar ett mellansnack med att berätta att i nästa låt kommer vi få höra fem melodier samtidigt, vilket ska symbolisera hur vacker världen skulle bli om alla samarbetade och hjälpte varandra och mysfaktormätaren slår i taket.

Betyg: 6/7

Advertisements

Kommentera

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s